Det får bli ett undantag genom att jag skriver detta blogginlägg. Tänkte vila till slutet av januari.
I morse var jag stilla i bön. Många omtumlande saker i mitt andliga liv har inträffat i höst.
Andligt liv och andligt liv. Jag har bara ett liv men det innehåller en andlig dimension eller snarare en gudsrelation.
Under bönen i morse lämnade jag bakom mig allt det jag upplever av andlig kamp. Namn efter namn av de människor som finns i min omvärld dök upp i mitt inre och jag bara välsignade dem. Jag lämnade varje uppfattning jag bär bakom mig och bara välsignade.
Den helige Ande vet vad varje människas inre innehåller. Steget från att vara Guds motståndare till att bli ett hängivet Guds barn är inte längre borta än en bön om förlåtelse. Vem är jag att vara domare.
Inför Gud i bön står jag som en del av en kultur som avvisar Gud. Men du avvisar inte Gud kan någon invända. Likaväl är jag en del av en mänsklighet som avvisar Gud. En kultur som själv vet bäst. Kampen går rakt igenom min egen kropp för jag lever inte i en glasbubbla isolerad från omvärlden.
Under bönen i morse såg jag mitt andliga liv som en oljelampa av gammalt slag. En lampa av bränd lera, terrakottafärgad. Lågan brann i bland med klar stor låga, ibland fladdrade den och det hände även att lågan var så svag att den knappt var synlig.
Lämna tankar om ditt egna liv bakom dig och brinn för andra.
Jag sträckte fram min lampa för att få den påfylld. Men ingen olja hälldes på. En hand tog emot lampan och återlämnade den påfylld. Nu brann den med jämn klar låga. Ingen vind kan släcka ut den om det inte är du själv som blåser ut lågan tonade det i mitt inre.
Jag målade för många år sedan en tavla av en brinnande oljelampa. Om jag nu skulle måla en ny så vet jag att jag skulle måla i en annan färgskala. En omvärld, Rembrant-mörk, omsluter en klart lysande låga som ger ett varmt sken och fyller bilden med en förväntan om framtiden, om evigheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar