När jag var på väg att pensionera mig tänkte jag och talade jag om att bli en förebedjare på heltid. Men vandringen fram till detta har inte varit helt lätt, men nu är jag där. Ett antal år senare. Jag vaknar i bön, somnar i bön, drömmer i bön och upplever gudstjänsten som en bön. Musik och sång blir upplevelser som lovar Gud. Information om ondskans härjningar blir kampsignaler till bön.
Vad är nu detta för märkvärdigt säger kanske en helgjuten kristen. Så har jag haft det hela livet och så är det säkert, en del behöver längre tid för att nå fram och jag är väl en slow-starter.
På tisdag ska jag leda ett bibelsamtal om bön. Bön är inte en massa ord som jag rabblar för att uppnå det jag vill eller det jag fantiserar om. Bön är i grunden gudsrelationens djupaste dialog som grundar sig på Guds löften till människorna genom sitt ord, Bibeln. Men också personliga tilltal till en enskild människa.
En människa som inte alls känner Gud kan från sitt inre slänga ut en bön och bli bönhörd för det som kommer från hjärtat. Gud söker närhet till varje människa och vill möta det som är sant för denna människa. Tillrättalagda ord som ska möta det vi tror en troende människa ska säga är inte önskade.
I går kväll talade Elisabeth Muren i vår kyrka. Hon och hennes man Robert har gjort en musikal om Israels historia som framförts i Israel i stor omfattning. Bara det ett under eftersom de som kristna har en gigantisk mur att passera, muren av kristnas förföljelser av judar under många hundra år. Musikalen heter Pakten.
Nu bär de visionen om en Jesus-musikal på film som ska möta hela världen och de är på god väg på denna trons vandring. Smakbitar av musik och lyrik berör djupt.
När Elisabeth talar om tro så grundar det sig i en gudsrelation som lever i nuet. När hon uppmanar till att exportera den nordiska jantelagen till Nordamerika så är det för att vi ska bli av med den och de kanske kan ha ett visst behov av den. Jag upplever Elisabeth som ett inspirerande föredöme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar