Tillfälligt i Stockholm och snövinden viner runt öronen. Jag lämnade Fuengirola riktigt varm i hjärtat och det fortsätter jag att vara. Återförenad med frugan efter en alltför lång tid. Det känns bra.
Har läst igenom Matteus-evangeliet under en tid. Tänkte på Jesus undervisning om äktenskapet. Den talar om man och kvinna och att de två ska vara ett kött. Förenade med varandra och utgivande för varandra.
Tidsandan talar inte om detta. Den ställer i stället frågan vad kan min partner ge mig? Vad kan jag få ut av detta? I bästa fall talas det om två pelare som oberoende av varandra bär upp relationen. Bibeln talar om förening och det är något annat.
Själv är jag med mitt liv inte ett skolexempel på hur det bör vara, men med åren tilltar visdomen och en sak är klar att egoismen aldrig ger lycka. Den för oss från den ena förhoppningen till den andra för att landa i tristess. Relationen med Gud landar aldrig i tristess om den är på riktigt.
Jag sätter mig inte till domare av andras liv. Beslut i relationsfrågor är svåra och kan innehålla allt från förtryck till kärlek.
Man och kvinna förenade till en enhet. En genusfråga? Frihet att göra karriär? Frihet att bli konsument av en annan människa? Frihet att utveckla varje särdrag i mitt register av önskningar?
Vi kan inte bortse från Satans bländbilder av vad som är lycka. En illusion som blossar upp och får sinnet att känna längtan för att övergå till en vandring i den aska som den utbrända illusionen orsakat.
Egoismen leder vidare till en ny "bättre" illusion som puff... blir aska även den.
I modet ska modellerna uppvisa att vara blasé. I kändis-reportagens bilder lyser den inre misären igenom. Ju rikare, ju mer blasé. Vem vill efterstäva att bli blasé?
Vid en gemensam vandring i livet förenade genom den helige Ande blir man inte blasé, inte heller vid en "ensam" vandring med den helige Ande, för då är jag inte ensam. Jag blir genom den helige Ande förenad med hela kroppen, församlingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar