I en artikel i Hemmets Vän den 9 juli berättas om George Müller som på artonhundratalet bedrev en omfattande verksamhet med barnhem och skolor helt förlitande sig på att Gud skulle försörja. Lön och andra fasta ersättningar avvisade han.
”Månad efter månad fyllde Herren på ett mirakulöst sätt de ekonomiska behoven, ofta endast timmar eller minuter innan de behövdes. George Müller lärde sig att Gud aldrig kommer för sent, inte en enda gång.”
Min vän Sören Stadell har prövat detta sätt att leva bland annat under sina resor till Sibirien. Även han fick Guds omsorg in i det minsta bekräftad.
Jag minns att Thailand missionären Eva Olofsson uttryckte detta med att Herren förser, men oftast i det sista, och som om vår tro behöver prövas. Eva sa ”Han är bara sådan”.
När jag läste om Georg Müller så gick det som kalla kårar längs ryggraden. Inte av skräck utan av fascination. Jag har egna erfarenheter av att Gud försörjer. Dock inte så utpräglat som Georg Müller.
Men jag är inne på detta med att in i det minsta vara ledd av den heliga Ande och längtar efter ett sådant liv. Detta är egentligen det normala levnadssättet för en kristen.
"Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig." Dom 6:14
Detta tilltal var till Gideon efter det att Gideon upplevt behov av Herrens ingripande. Gideon ansåg sig inte ha någon kraft men när vandringen börjar så kommer kraften och resurserna. Vi vill ha det tvärt om, först resurser sedan handling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar