I dag är det dag nittiotvå av de hundra dagarna jag sökt mig närmre Herren.
Vad har hänt? För några dagar sedan kom den helige Ande över mig när jag satt i min stol.. Orden bara strömmade fram i helig inspiration.
I går var vi sex herrar och en dam som sjöng på hamnplanen i Simrishamn. Min vän trubaduren Peter läste en berättelse om ett fall av sjönöd och tilltro till Gud. En verklig händelse i Simrishamn från början av förra seklet. Detta var en illustration vad enkel tro kan vara och innerlig tacksamhet till Gud. Berättelsen handlade om far och son och far var en av Elim i Simrishamns pionjärer.
Jag avslutade samlingen med en appell som jag burit inom mig. Det känns ibland som att tala ut i världsrymden och jag undrar hör någon mig? Denna tomhet som inträffar efter det att jag levererad det som finns inom mig är, vad jag förstått, något jag delar med andra talare. Har testat detta med riktiga predikanter. Att se ordet som sås ut omedelbart få frukt längtar vi efter, men det vanligaste är att det tar längre tid än så.
I morse vaknade jag med tanken på David, herdegossen, innan han blev kung. Han fylldes av vrede över att fienden smädade Israels Gud. Med sin slunga fällde han fienden Goliat. Inte i lånad rustning men med det han hade och med Guds närvaro. På samma sätt känner jag inför den andliga läget i Sverige. Mycket syns rasa men mycket är på väg att byggas upp. Många ord av ifrågasättande men även många tecken på ett spirande andligt genombrott.
Klockan var nu omkring 05:00 Min längtan ledde fram till att jag gick upp och tog på mig morgonrocken. Sedan böjde jag knä vid sängens kortsida. Hela huset är fyllt av barn och barnbarn men i den tidiga morgonen var det tyst. Jag bad i morgontystnaden en stilla bön av överlåtelse, en förnyelse av frälsningen. Herre låt mig nu kompromisslöst gå dina vägar, i Din kraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar