Min mamma hade alltid en peace-ros som blommade i rabatten här vid vårt skånehus.Jag har planterat ut en ny sådan eftersom den gamla dog ut. I dag slog den första rosen ut för detta år och visst är den vacker med lavendeln i bakgrunden.
Detta berör mig. Jag tänker på den tid av trettio år då jag fick ta emot förbön, utan att vilja få det.
Jag kan väl inte säga att jag inte förstod att min mor bad för mig, men jag trodde inte att det skulle ha den minsta betydelse. Nu efteråt förstår jag hur viktig den var. Min mor fick glädjen att få bönesvar för två av sina återkommande förböner. Ungefär vid samma tidpunkt kom hennes yngsta bror och jag själv till tro.
Så jag ser mig själv som ett levande bevis på att förbön har betydelse och vi ska aldrig ge upp i våra bönansträngningar. Inget synes hända under lång tid. Det verkar gå åt andra hållet. Då inträffar bönesvaret. Ha tro för det "omöjliga"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar