Lagom kristen

Människors behov av att skapa en struktur runt sig själv och den grupp de tillhör, att skapa ceremonier som man känner igen möter säkert ett behov av trygghet och igenkännande.

Jag minns en god vän som som utropade ”vår älskade kyrka” i stor glädje över allt det som vi hade tillsammans och kyrkan symboliserade detta. Platsen där vi möttes blev bilden av vår gemenskap.

Gud talade till det judiska folket om sin önskan om gemenskap. Han var nöjd med ett tält för att uppenbara sin närhet och helighet. Han ville vandra nära sitt folk. Han ville både inleda och avsluta tåget.

De å andra sidan ville bygga ett tempel som bekräftade gudsnärvaron och de ville ha en kung som symboliserade deras egen makt och framgång. Gud accepterade deras önskan och lät sin helighet komma över templet och han accepterade kungamakten men varnade för dess konsekvenser.

Det fascinerar mig att den Allsmäktige tar sådan hänsyn, är så mån om vår integritet. Ja Han tar oss på större allvar än vad vi själva gör. När jag begrundar detta växer jag i integritet. Men det ställer också krav på min lyhördhet för Guds vilja med den församling, där jag ingår i ledarskapet. Gud respekterar våra beslut och kör inte över det andliga ledarskapet, men det kan få till konsekvens att våra beslut begränsar Guds möjlighet att bruka vår församling.

Tänk dig en kristen gemenskap som inte begränsar olika initiativ som Gud inspirerat till. Där kan så mycket ske samtidigt. Meditativa inriktningar kan kombineras med utåtriktade. Lovsånger kan kombineras med mäktiga psalmer. Vissa gör praktiska saker, andra söker Guds närhet. Men ofta vill vi ha kontroll över det som ska ske. ”Gode Gud ge oss väckelse - men lagom mycket, eller i alla fall det sätt jag önskar”.