Den svaga morgonsolen värmde mina axlar när jag gick igenom staden. Här i Spanien är det tvära kast i arkitekturen. Den personliga friheten gör att fönster i olika plan ser helt olika ut. En svenskpräglad stadsarkitekt skulle få nervsammanbrott.
Staden är så typisk för människan. Vi ska vara tillsammans med ändå göra det på vårt vis. Vi samlar en massa byggnader, vi skapar parker, men överallt möter jag vilsna blickar. Människor präglade av livsöden jag inte vet något om. Tunna kroppar som samlar sig hostande kring morgoncigaretten. Den dagliga dosen av gift som behövs för att överleva.
Att vakna i Guds skapelse är underbart, men många vaknar till ett helvete. Hur ska jag finna pengar till dagens droger. I min vandring måste jag spana efter den dolde rånaren, kommer mopeden för att rycka väska. Vill den hjälpsamme gentlemannen bara hitta min plånbok.
Jag är vaksam men inte uppfylld av rädsla. Gemenskapen med Gud gör mig trygg. Större ekonomiska värden än vad en rånare kan finna har försvunnit genom den mamonstyrda världens kollaps. Även här kan jag vara trygg. ”Herren är min herde. Mig skall intet fattas”.
I min dialog säger jag. Jag är glad för att vakna ännu en dag i din skapelse. Även till det vi människor lagt till. Till staden. Men Gud jag önskar en kärleksfull stad. En stad där Din närhet är tydlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar