Att gå förlorad

Har vi i den västerländska kyrkan rationaliserat bort den andliga kampen?

Jag läste i en bok om människor kallade till bönetjänst i mitten av artonhundratalet, som så starkt bar andra själars frälsning på sitt hjärta att de inte orkade gå på gudstjänsterna, utan hela tiden ropade till Gud för att människor inte skulle gå förlorade.

Tror vi på detta ”att gå förlorad”. I vilket fall märks det inte i vårt agerande att detta skulle vara en sanning. Västerlandet präglas i dag av humanistiskt tänkande och där återfaller allt till människan själv. Även i kyrkan har dessa tankegångar trängt in. Tanken att några skulle gå förlorade på grund av en gudsdom känns långt borta. Ett erbjudande om nåd, ja det kan vi acceptera, men detta om att ”gå förlorad”..........................

Om vi inte tror på straffet så är det logiskt att vi inte har nöd för själars frälsning. Bibeln talar om en dom och om räddning. Den som starkt bär själars frälsning inom sig är inte inriktad mot domen och rättegången, utan mot räddning och seger över ”ondskans andemakter ” som Paulus uttrycker saken.

Gode Gud lär mig att be på rätt sätt så att Din seger kommer.