Allt eftersom åren går så ser jag människor allt tydligare. När jag var ung trodde jag att i högre grad på människors yta, nu ser jag rakt igenom denna yta.
När jag kommer närmare Gud så ser jag människorna i Hans ljus. Kärlekens ljus. Inte duttidutt-kärlek, utan kärlek som bär. Att både se de fantastiska i människan och det som inte räcker till. Att trots bristerna fortsätta att älska.
Men så finns denna sammanblandning av kärlek och behov. Om jag säger mig älska en människa men i verkligheten är ute efter att tillfredsställa ett behov, så lurar jag mig själv.
I dag vill jag bara uttrycka detta. Det stora i att få vara en människa och att vara älskad av Gud. Att få leva i kärlekens glädjefyllda atmosfär, ett rum väl syresatt där det är lätt att andas.
OK jag förstår att invändningar kan finnas beroende på livserfarenheter. Även jag har sådana erfarenheter som vill dra ner, men likaväl vet jag att när Guds kärlek får omsluta mig och jag lever i och genom denna så är livet fantastiskt.
Jag återkommer snart med andra tankar som pockar på att få släppas ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar