Stilla sitter jag i min läderfåtölj. Tankarna är stilla och begrundande. I allt sorl i vår tid hur når människan fram till Gud? När det materiella fungerar så bra i vår del av världen, varför söka Gud?
Jag hör berättelser om människor i mängd som tar emot Jesus som sin frälsare. Över stora delar av världen. Men inte i Västeuropa.
Den känsla som strömmar genom mig är en lågmäld sorg. Jag vill så intensivt att människor ska se in i min frälsares ansikte, möta den gudomliga kärleken som strålar ut och förstå att livet får en ny dimension genom detta möte.
Domen finns där men långt borta för mig. Jag vet att jag ska möta Jesus öga mot öga och det vore skönt att ha ett perfekt liv bakom mig vid detta möte. Men så kan aldrig bli fallet för mig. Då är det tryggt att det finns ett löfte om benådning för alla som tar emot detta erbjudande.
Jag har så gott jag kunnat lämnat dömandet till Gud redan här i världen och den eviga domen överlåter jag helt till honom. Be mig inte förklara vilka som kommer att dömas till evig skilsmässa från Gud och vilka som kommer att leva i evig gemenskap. Detta ämne går utanför min kompetens och utanför alla människors kompetens.
Be mig däremot gärna att berätta om nådens erbjudande som finns tillgängligt här och nu. Om detta kan jag tala eftersom det finns beskrivet i Bibeln och eftersom jag själv tagit emot erbjudandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar