I Världen i Dag läser jag om Elisabeth och Tommy Karlsson som skapat en super-evangelisation-buss och de säger bland annat: "Man behöver också en annan viktig kategori i teamet: förebedjare. Gärna äldre tanter och farbröder med förbönstjänst. De ska inte sitta i kyrkbänken och känna sig förbrukade. Vi behöver dem i det här projektet."
Tittar jag i spegeln så möter mig en bild av en äldre man. Tittar jag innanför spegelbilden så möter jag en man som är mer brinnande än vad han var i sin ungdom. Jag vet min kallelse och går denna kallelsen väg, oavsett omvärldens syn på mitt handlande. Dock skriver jag inte detta för att lyfta fram mig själv utan för att lyfta fram förebedjartjänsten.
Förebedjarna är församlingens spjutspets. När de går i relation med den helige Ande så bryts ny mark. Människor är förblindade av denna tidsålders härskare och onda makters påverkan bryts genom bön. När detta sker så öppnas dörren för evangeliet. Detta är den normala ordningen för evangeliets utbredande.
Pastor John Agersten, tidigare pionjärmissionär i Peru, berättade att de märkte av på missionsfältet när semestertiden inföll och förebedjarna var mer splittrade.Då blev kampen hårdare.
Bönen och ordet förenade i en kamp. Så kommer väckelsen.
I en församling mötte jag formuleringen. "Vi har bön - församlingsledningen möts i bön flera gånger i veckan." Visst detta är bra, men jag talar om en annan slags bönetjänst. En uppfordrande, hängiven tjänst, en kallelse från den helige Ande att gå in i en närkamp. Inte köttets kamp med stora egna ord, utan en kamp i andens värld, en kamp ledd av den helige Ande.
Förebedjare; tag din plats i församlingen även om den för ögonblicket inte efterfrågas! Du ber aldrig emot församlingens ledarskap, du välsignar dem i deras tjänst och Herren låter sin välsignelse flöda över er alla och över er omvärld.
bloggen finns också på
tillsammans med annat material
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar