En hälsning från handen till örat

Eller tvärt om, från örat till handen. När aposteln Paulus beskriver församlingen, Herrens kropp, så tar han upp något som vi har svårt att ta till oss. Detta med de olika gåvornas karaktär. Att de är så olika.

Evangelisten säger så här: "Jag kan förstå de som går i kloster. Det finns inget underbarare än att vara i Guds närhet och utforska Hans storhet. Men då blir inga själar frälsta, vi måste gå ut med evangeliet."

Meningen var min sammanfattning av en sentens från en predikan jag hörde i helgen.

Jag minns också ett samtal med en nära vän, som var en handlingens man. Vi måste be för detta, sa jag. Vi kan inte bara be, sa han, vi måste handla.

Är bedjaren en lat person som inte orkar arbeta? Svaret från mig är nej. Jag arbetar när jag är i bön. Ett bönepass som det jag hade i pingstkyrkan i Landskrona i lördags, det är ett arbete. Det tar musten ur mig. Samtidigt som det är en underbar upplevelse. Att vara ledd av Gud in i bönen, att utforska Hans vilja och väg för en stad.

Hur vet jag att jag är i Guds vilja, frågade jag en präst, för många år sedan. Du känner en harmoni inom dig, svarade han. Just så är det.

Från den tiden jag var chef i näringslivet så minns jag att varje avdelning i företaget tyckte att just de var underbemannade. Att vi inte förstod hur mycket de hade att göra och att andra avdelningar inte alls var lika hårt belastade. "Vi i administrationen har en tung börda, men på marknadsavdelningen leker de bara." Men marknadsavdelningen behövde leka. Det var så idéerna föddes. De idéer som sålde produkten.

Församlingen ska inte vara som ett företag och pastorn ska inte vara församlingens verkställande direktör. Förlåt, det heter director i kyrkans värld. "Störst är den som tjänar mest", säger skämtet.

Vi vill att alla gåvor ska vara i tjänst i en församling. Den profetiska gåvan kan vara besvärlig att möta om jag har något att dölja. Profeterna kanske inte passar in i den profil församlingsledningen beslutat om. De passade sällan in i den profil Israels kungar beslutade om på Gamla Testamentets tid.

Hur är det med mig själv? Förstår jag andras kallelse och tjänster? Jag är rädd för att jag inte alltid gör det. Herren har gång på gång korrigerat mig i synen på andra. Herren har humor. När jag har svårt för något, någon, så brukar han låta den personen vara till extra välsignelse för mig. OK, jag fattar vinken brukar jag då svara.

Ni ska hedra varandra säger Paulus på ett annat ställe. Just det, vi ska inse storheten i vad Herren gör genom andra syskon och glädjas över detta.

Låt var och en fungera i sin tjänst. Gläds över detta. Lyft fram det. Då fungerar kroppen i harmoni.

Tänk att jag har ett så lyhört öra, att jag vet åt vilket håll mina ben ska bära mig och där låta händerna utföra det arbete som Herren vill. Till Hans ära som är kroppens huvud.

Blogginlägget finns också på hemsidan bonehuset.se