Ute skiner solen och det är en varm, fin, sommardag. Jag är pensionär i en välfärdsstat och det förväntas inget annat av mig än att jag ska vila. I en predikan jag hörde för en tid sedan uppmanades vi pensionärer att njuta av livet, för nu har en ny generation tagit över ansvaret.
Pensionsbegreppet är en teknisk fråga. Grundtanken är att jag under en viss tid sparar pengar för att senare kunna utnyttja det. I Sverige så skapar det politiska systemet de fonder som ska täcka pensionerna. Nu är det inte så att en stor hög pengar ligger och väntar på att bli utbetalade, nej pensionssystemet är en del av den totala nationella ekonomin. Har ekonomin problem så har pensionerna problem. Rasar ekonomin totalt så rasar även pensionerna.
Historiskt tog familjerna hand om sina gamla och så är det i stora delar av vår värld även i dag. Omhändertagandet varierar beroende på vilka förutsättningar familjen har. Fattigdomen är stor över världen. När krig kommer raseras det mesta och lidandet blottas som ett naket sår.
Livet har egentligen inget pensionsbegrepp. Vi föds och lever fram till dess vi dör. Vissa drabbas av sjukdomar tidigt, andra klarar sig bättre. I välfärdsstaten utvecklas sjukvården och vi lever längre. För att en välfärdsstat ska kunna existera behövs ett moraliskt ställningstagande hos innevånarna. Om egoismen präglar individerna så fungerar inte gemensamma åtaganden. Men det behövs mer än så, även företagen är en del av moralen. Företag bedrivs för att göra vinst, men vinstmaximering utan ansvar är egoism och på sin spets blir vinstmaximering omoralisk.
Det går inte att lagstifta om moral. Moral växer inifrån människan.
Tekniskt sett är jag pensionär, men inom mig ser jag mig ha en viktig uppgift och jag vill inte vila innan denna uppgift är slutförd. En stor del av mitt liv har jag ägnat åt att maximera företagsvinster och jag är inte på alla punkter stolt över denna insats. Så fick jag möta Gud och ett nytt perspektiv öppnades. Ett evighetsperspektiv.
Inom Kristi kropp finns inga pensionärer. De äldre, som fysiskt inte orkar så mycket, kan som förebedjare vara församlingens spjutspets och bereda vägen för den väckelse som nu är på gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar