Den som läst den här bloggen vet att jag uttryckt sorg. Sorg över sakernas tillstånd kan vi kalla det.
Är det meningen att en kristen ska gå omkring och vara bedrövad hela tiden? Nej inte alls. Vi är kallade att leva i innerlig glädje. Den glädjen som uppstår när gudsrelationen blir klar. Att utrycka denna glädje är viktigare än att uttrycka sorgen. Glädjen är dessutom smittsam.
Både sorg och glädje har sin plats i människors liv. Det vet vi genom vårt förnuft. Då sorgen drabbar en människa så kommer den med stark kraft. I de flesta fall är det inte meningsfullt att möta en sörjande människa med förnuftsargument, nej det är uttryck av kärlek som betyder något.
En människa som bryr sig, kan inte låsa in sig i sitt hus och hålla party när människorna runt omkring lider nöd. Detta gäller fysisk nöd som hunger, törst, sjukdom, förgiftning av miljön och annat som har att göra med vårt liv på jorden. På samma vis är det med den andliga nöden. Även här handlar det om hunger, törst, sjukdom och miljöförstöring.
När vi är i bön så är vi i relation med Gud. I detta möte möter vi guds kärlek, men vi kan också bli delaktiga i hans sorg. Jag minns så väl en bönesamling i London där en ung kvinna starkt uttryckte denna sorg. Det var så starkt och äkta att jag fortfarande bär det i mig.
Sorg över en förlorad anhörig kan förlama en människas liv. Sorgprocessen har sin tid. Enstaka människor fastnar i sorgen. De behöver befrielse.
Sorgen över den andliga misären ska inte förlama oss. Vi har en mäktig Gud som både vill och kan förändra situationer. Kyrkan, församlingen, har fått uppdraget att förkunna evangeliet.
När några fariséer tyckte lärjungarna blev för störande så sa Jesus: "Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa." (Luk 19:40)
Låt oss inte vara likgiltiga och låt oss inte förlamas. Vi bryr oss och gör det vi kan, vi följer den kallelse Herren ger oss. Vi gläder oss i Honom. Hos Gud är segern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar