I går hade vi årsmöte, eller årshögtid, i vår kyrka här i Fuengirola. Under den inledande sången upplevde jag på djupet mig vara en del av kroppen, och jag kände en stor glädje över detta.
Trots att jag är ordförande, och valdes om för ytterligare två år, så är jag helt befriad ifrån att inbilla mig att det är jag som är ledaren. Pastorn är enligt stadgarna vår andlige ledare, men inte heller han leder denna församling. Det är så tydligt hur Herren leder sin församling och det är en förmån att få stå under Hans ledarskap. Kärleken till "min" församling vibrerade i hela min kropp medan jag var i bön under den inledande sången.
Det finns en privatkristendom i vår tid där man väljer att vara kristen som en privatsak. Min tro är min sak och jag vill inte gå med i en församling som ska ställa krav på mig att vara på ett visst vis.
Min fulla övertygelse är att detta innebär en stor förlust för den som gör ett sådant val. Jag kan förstå frestelsen till detta val. Det moderna urbana livet är så intensivt och de mänskliga begränsningar i en församlings agerande kan vara mycket frustrerande. Trots detta säger jag: Missa inte att vara en tydlig del av den kropp som Herren själv leder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar