På bilden en vän till mig som för ett antal år sedan vittnar om sin väg tillbaks till Gud . Det är Göran Peterson som vittnar och det var en stor stund för honom att få vittna just i Filadelfiakyrkan där hans far Arne Peterson och morfar Lewi Pethrus så länge verkade.
För en tid sedan skrev jag om en upplevelse när jag besökte en kyrka och det var som att jag upplevde mig sitta på en teaterscen. Allt som utspelade sig lät bra men det var som om det var regisserat och att man medvetet utformat allt som skedde. Jag skrev aldrig vilken kyrka det handlade om men det kan jag göra nu, det var Filadelfiakyrkan i Stockholm.
Så här skriver Thomas Österberg i en ingress i en artikel i Dagen den 9 mars i år: "I min kyrka – Filadelfiaförsamlingen i Stockholm – säger vi numera att nya besökare ska mötas av varma, vuxna, vanliga och vänliga människor. Det är den attityd och den kultur som vi hoppas ska prägla församlingen. Medvetenheten om att vårt bemötande är avgörande för om nya människor ska känna sig hemma i gemenskapen växer steg för steg. Precis som i andra sammanhang lär besökaren inte komma tillbaka igen, om han eller hon inte grundläggande känner sig välkommen och accepterad."
Det är fina tankar men det har ett problem i sig. En församling består inte bara av fullvuxna mogna kristna som lever i en ständigt god gudsrelation som gör dem värdiga att framträda på scenen. Var tar de andra uttrycken vägen? Sorteras de bort? En nyomvänd narkoman som upplevt Guds närvaro i sitt liv behöver kanske ropa rakt ut av glädje och därmed störa ordningen. Den som har en profetisk hälsning till församlingen, kan eller vågar den uttrycka denna hälsning? Passar det in i den önskade mallen?
Jag tror på tanken om församlingen som en verkstad där Gud verkar och uttrycker sig på många olika vis.
Minns med glädje Holy Trinity i Brompton i London. Kyrkan där Alpha-kursen vuxit fram. Det var ett antal år sedan jag besökte dem.
De hade en mer traditionell anglikansk gudstjänst klockan 9 och en mer lovsångsinriktad klockan 11. Människorna var vänliga och kärleksfulla. Hade den attityd som Thomas Österberg talade om, men jag upplevde det aldrig som om det var regisserat. Vi talade med en bänkgranne och fick en underbar berättelse om den helige Andes ledning. Från omvändelse till missionär i mellanöstern och sedan tillbaks till HTB i London igen.
Jag önskar Filadelfia i Stockholm all Guds välsignelse. Må kärnan i tron segra över de mänskliga ambitionerna, så att de senare får underordna sig den helige Andes vilja. Då blir det nog bra.
Jag hade i mitten av nittiotalen en profetisk upplevelse om en kraftig väckelse i Filadelfia, min barndoms församling. Skrev i början av år 2009 till pastor Piensoho om denna upplevelse men fick ej något svar. Kanske passade jag inte in i mallen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar