I natt prövade jag om det var dags att avsluta mitt skrivande på bloggen. Jag försöker skriva så ärligt jag kan om mina upplevelser i bön och i livet. Jag frågade Herren om detta och kan väl inte säga att jag fick något tydligt svar. Men jag fick en bild.
Jag såg en havsvik och denna var täckt med en vit-gulaktig sörja. Tät sammanhållen som ett tjockt täcke. Här och var blåste vindilar till och frilade en begränsad yta av vatten. När vindilen lagt sig återkom sörjan. Så långt jag såg utöver havet fanns denna sörja.
"Människorna vet inte längre vad rent vatten är. De anpassar sina liv och sina lagar till det de tror vara ett naturligt tillstånd."
"En storm måste komma och bryta detta täcke i små delar. Sedan skall den dubbla strömmen rena vattnet".
Då sade han till mig: "Detta vatten rinner fram mot den östra delen av landet och flyter ner över Hedmarken och sedan ut i havet. Vattnet som bröt fram rinner till havet, och vattnet blir då sunt.
Överallt dit den dubbla strömmen kommer upplivas alla levande varelser som rör sig i stim, och fiskarna blir där mycket talrika, ty när detta vatten kommer dit blir vattnet sunt, och allt får liv där strömmen rinner ut. (Hes 47:8-9)
Jag såg aldrig sörjan försvinna men visste inom mig att detta skulle ske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar