Religion kan bli så mycket prat. Någon tänker tankar och vill övertyga världen om dess förträfflighet.
Pastor Bengt i Simrishamn och jag hade ett samtal över telefon där vi bland annat berörde detta med de sanna ögonblicken. De ögonblick då man passerar ambitionernas vall och vilar i det som är sant.
Jag minns ett sådant ögonblick nere i Fuengirola. Vi hade en bönesamling, cirka 15 personer var där. En av kvinnorna bad oss att be för hennes man som insjuknat i en sjukdom han då och då drabbades av. Hon inte bara bad om förbön, hon ropade ut sin frustration och vi blev alla delaktiga i en bön från hjärtat.
Vad som hände var att hennes man blev omedelbart helad i samma ögonblick som vi bad.
Jag kan inte skapa en sann delaktighet. Det blir bara vackra ord som möjligen kan trösta den okritiske, men på djupet betyder de inget. Vissa socialt begåvade människor är mästare på de vackra orden. Men jag kan inte se vem människan är bakom alla dessa ord. Och då tvivlar jag eftersom jag inte kan tro. Men givetvis finns det en levande människa bakom ordridån. Det gäller bara att finna den.
Nej sann delaktighet är något annat.
När Jesus talar med den samaritiska kvinnan vid brunnen i Sykar (Joh 4) så blir han delaktig i hennes liv genom att han talar rakt in i hennes verklighet och hennes liv förändras. Samariterna väntade på Messias efter ett bibelställe i 5:e Mosebokens 18 kapitel. I detta kapitel står det också om hur man skiljer en sann profet från en osann.
21 Och om du tänker i ditt hjärta: Hur skall vi känna igen det ord som HERREN inte har talat? 22 så vet: När profeten talar i HERRENS namn och det han säger inte sker och inte går i uppfyllelse, då är detta något som HERREN inte har talat. I sin förmätenhet har profeten talat. Du skall inte vara rädd för honom."
Det jag kallar sanningens ögonblick borde vara våra kyrkors vardag, hela tiden. Att i ödmjukhet leva ledd av den helige Ande skapar tillfällen där saker sker. Det sker inte alltid som vi vill med det sker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar