En berömd boktitel men också en verklighet för många på jorden. Att pendla mellan krig och fred, i värsta fall aldrig fred.
Sverige är en nation som levt under fred under så många år att kriget känns som en absurd omöjlighet. Europeiska Unionen är ett fredsprojekt där nationalism ersätts med politiskt samarbete och vid resan genom Europa tänkte jag på att det bara var vid en gränsöverfart som det märktes att en gräns passerades och det var mellan Frankrike och Belgien. Lustigt detta att det var mellan två fransktalande länder som gränsen levde kvar. Vi bodde även en natt i Baskien. I den spanska delen, nära Bilbao. Jag förstår att baskerna inte känner sig som spanjorer. Språket är så annorlunda och visuellt var det mera som att vara i ett alplandskap, typ Österrike. Men att ETA med terror skulle uppnå något som för människornas liv har betydelse, det är svårt att förstå.
Strax innan varje stort krigsutbrott verkar det som om freden var vunnen för evig tid. Inte kan väl vi hamna i krig, detta primitiva vansinne. Så var det i Sverige före andra världskriget. Kriget var absurt lång borta. Nationen balanserade sig igenom krigsåren på slak lina. Mina norska och finska vänner fick uppleva andra verkligheter.
Jag vill det inte, men jag inser att det kan komma farande som en vanvettig vind. Det pyr under ytan och mellanöstern tillsammans med en växande rysk nationalism känns som en obehaglig kemikalieblandning. Vid omskakning uppstår fara. Europeiska unionen är en av aktörerna. Jag bor i denna union. Som varje enskild människa på denna jord kan jag göra så litet men varje min handling har en betydelse.
Jag upplevde i bön en gång detta att min nation påverkades av yttre händelser. Det var som om en gräns uppstod någonstans norr om Gävle och snett upp i nationen. Jag kan inte säga att det var resultatet av ett krig jag upplevde, men det var något som skilde norr från söder.
Kanske dessa tankar om krig och fred kom ur ett samtal jag hade med Stanley, där han berättade om sina barnaår i Finland, just när ryska bombplan fyllde luftrummet. Men även vännen Max som fick leva sin ungdom i tyskt koncentrationsläger dyker upp i mitt inre. Längre borta i tiden är inte vansinnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar