Jag snubblade över ett avsnitt av en TV serie. Det var en forskare som talade om den evangeliekala kristendomen. Om jag förstått saken rätt så hade han börjat serien med Hernhuttarna och var nu framme vid Koreas pingstunder. Kanske hade serien börjat med protestantismen. I vilket fall skulle nästa avsnitt skulle handla om hur kyrkan hade ett hot hur religionen som bestod i att de hotades av sig själva i västeuropa "en religion som hotas av att religionens företrädare själva förnekar sin religion".
Forskaren hade rätt i att det handlade om den personliga gudsrelationen och att i det han kallade pingströrelsen har detta i centrum. Han talade vidare om att denna kyrka var svår att veta vart den skulle gå eftersom den leddes av den helige Ande. Men det handlar inte om personlig framgång i detta liv, även om detta kan bli resultatet av en ny livsstil. Det handlar om att Guds rike omfattar både nuet och evigheten.
Hernhuttarna var självuppoffrande evangelister och i mötet med Metodismen genom John Wesley så hände något som inspirerats från Gud. Kyrkan är alltid fungerande i nuet och den har Jesus som huvud och den helige Ande som rådgivare. Men den har också alltid en tendens att på mänskligt vis stelna i det som har varit och att längta tillbaka till det den varit med om. "Brytningstider - segertider" heter en bok av Lewi Pethrus, den svenska pingströrelsens "fader" och han har i denna bok många visa tankar.
I kyrkan med personlig gudstron så är vittnesbördet viktigt. Vittnesbördet är ett exempel som pekar på Gud men det är endast ett exempel. Inte en mall som måste följas.
Apropå den västerländska kyrkan. Om man inte tror på Bibelns undervisning varför vill man då över huvud taget kalla sig kristen? Blir man då inte ett slags sjörövare som kapar ett skepp men glömmer att hissa dödskalleflaggan och därmed på håll framstår som ett handelsfartyg? Nej, så enkelt är det givetvis inte.
Det kändes underligt att höra sig själv beskrivas i religionshistoriska termer. Dessa termer innehåller inte tro, men talar om tro. Utan tro så kan givetvis tron inte vara levande. Forskaren var sympatisk men givetvis granskande.
Jag kunde hänföra allt till religionshistoriska termer om inte mötet med Gud fanns. Men jag kan inte förneka detta möte i mitt eget liv. Det kan inte heller andra som fått vara med om ett sådant möte. Men det personliga Gudsmötet får mig inte att springa åt vilket håll som helst bubblande av egna tankar om religion. Bibeln är lagd som en köl som får min farkost att gå rakt. Att upptäcka Bibelns undervisning i en läsning som inspireras av den helige Ande det ger djup och stabilitet.
Bönelivet är inte ett fanatisk mumlande av konstiga ord, vilket det på håll kan framstå som, det är en kraftkälla som ger kraft och näring till hela kroppen, församlingen, kyrkan.
Vi är i förnyad bön för Paul, som jag talat om tidigare. En kris har tillkommit. Han vilar dock i Herrens händer oavsett utgången. Vår Herre följer oss genom livet och för oss så småningom in i evigheten och denna sanning gäller alla. Men vi vill ha våra vänner, nära och kära, nära oss, levande tillsammans med oss här och nu. Det vet Herren för han är också med oss här och nu. I vår vardag. Men Han ser också våra liv i ett evighetsperspektiv. Den eviga relationen.
9 Jag ber för dem. Det är inte för världen jag ber utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. 10 Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag är förhärligad i dem. 11 Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen när jag går till dig. Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. 12 Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig. Jag vakade över dem, och ingen av dem gick förlorad, ingen utom fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas. 13 Nu går jag till dig, och detta säger jag medan jag är i världen, för att deras hjärtan skall vara fyllda av min glädje. 14 Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. 15 Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. 16 De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen. 17 Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. 18 Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. 19 Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen.
20 Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord* kommer att tro på mig. 21 Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. 22 Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: 23 jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.
Johannesevangeliets 17:e kapitel andas inte "dåtid" utan "nutid" och "evigtid". Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar