Den djupa klyftan

Rakt igenom alla kristna kyrkor går den, klyftan som skiljer. I Lukas evangeliets 18 kapitel står det:

7 Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt, då han ju lyssnar tåligt till dem? 8 Jag säger er: Han kommer snart att skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden?"

Här talas det inte om predikanter eller präster som säger vackra tänkvärda ord. Inte heller om biskopar som sår draksådd i form av otrons och ifrågasättandets ord. Inga formella meriter eller självpåtagen tolkningsrätt. Här talas det om tilltro till Gud, en relation som har ett sådan djup i människan att ropet på rättfärdighet skallar dag och natt. Och Jesus säger: Gud kommer att skaffa dem rätt.

En på ytan vacker kyrka som betjänar de värderingar som för tillfället råder i samhället kan få medias applåder men saknar all rätt att existera. Den saknar nämligen grunden till varför den finns till.
När människosonen, ett annat ord för Jesus, kommer tillbaka så kommer våra handlingar att prövas.

Jag talar inte från en hög plattform. Som publikanen i templet bankar jag mig för bröstet och utropar: Förlåt mig arma syndare. Även det i Lukas evangeliums 18 kapitel:

13 Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet* och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare.

Men jag ropar högt till Herren om en tid då den helige Ande fyller våra hjärtan med all sin kraft. En tid då människornas ögon öppnas. En tid då de förkastar det falska och orättfärdiga, då de upptäcker sanningen hos sin frälsare och då söker Hans vägar.