Ordet, tron och bönen

Vid ett bibelstudie nyligen kom jag att fästa mig vid ett enskilt stycke. Bibelstudiet handlade om det ögonblick då Jesus kommer tillbaks för att hämta sin brud, den kristna församlingen. Det pastorn påpekade var att efter denna uppryckning kom antikrist välde att totalt bre ut sig över hela världen. Han ställde då frågan: Varför blir antikrist välde så totalt? Jo, församlingen som genom sin bön hållit det onda stången, fanns nu inte längre på jorden. Just denna mening blev så stark för mig. Den bedjande församlingens betydelse! Som jag ser det finns det tre grundstenar för de kristna i den sista tiden. 1. Stå stadigt i tron på frälsningens förvandlande betydelse 2. Stå stadigt i tilltron till Bibelns auktoritet 3. Stå stadigt i en bönetjänst Verksamhet kan utformas på olika sätt och anpassas till olika kulturer och generationer. Det är bra om en mångfald finns för att möta olika slags behov. Vi får inte bli stelbenta i tilltron till våra egna vägar. Men ingen verksamhet blir framgångsrik utan ett rikt böneliv och jag talar då om en djup bönerelation. Om denna är tyst eller bullrande spelar mindre roll. Det viktiga är att det handlar om en sann gudsrelation, om en tilltro till att för Gud är allt möjligt. Bönetjänsten bereder väg för förkunnelsen och håller denna ren och skarp. I sin tur stimuleras bönelivet av förkunnelsen och allt landar i ordets sanning. Utan bön kommer förkunnelsen att påverkas av tidsandan och ordets sanningar kommer inte att förkunnas. I stället kommer mänskliga resonemang att dominera. Sanningar undantrycks av rädsla för att provocera någon. Utan förkunnelse inspireras inte till bön. Allt hänger samman som ett kommunicerande kärl. Det är ingen tillfällighet att när arbetet växte i den första församlingen så ville det andliga ledarskapet koncentrera sig på ordet och bönen. Apg 6:2-7 Då kallade de tolv till sig alla lärjungarna och sade: "Det är inte bra att vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. Nej, bröder, utse bland er sju män som har gott anseende och är uppfyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. Själva skall vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst." Alla de församlade tyckte att förslaget var gott, och de valde Stefanus, en man uppfylld av tro och den helige Ande, vidare Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. Dessa förde de fram inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem. Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även en stor skara präster blev lydiga mot tron.