En labyrint av tankebyggnader

Tystlåten kristendom eller stormande bullrande? Enkla jublande sångtexter eller sångtexter med teologiskt innehåll? Intellektuellt försvar av tron eller barnslig tillit?

Ber du mig att välja, så kommer jag att neka detta val. Hur skulle jag kunna välja?

En sak vet jag att Jesus måste vara i centrum för "min kristendom". En Jesus som inte reducerats till en av många filosofer i vår värld. En Jesus som får vara den Han är; Guds enfödde son, vår frälsare.

Tankebyggnader stora som höghus skymmer sikten mot himmelen. Går du på en trång gata i en storstad, omgiven av skyskrapor, så reduceras sikten uppåt med nödvändighet.

Tankebyggnaderna kan bli som en labyrint, där du rör dig i bestämda mönster, utan att se helheten.

Jag möter unga människor av i dag som med ett kärleksfullt, men överlägset, leende möter den nära anförvanten som tror på Gud. "Hur kan du - vi som fått lära oss vet bättre".

Lära sig tror de, men det handlar om att ta till sig tankebyggnader som begränsar sikten. Tankebyggnader som förväxlas med äkta vetenskap.

Ett gudsmöte förändrar sikten, river ner tankebyggnader, ett gudsmöte innehåller en förändring, att födas på nytt undervisar Bibeln. Har detta gudsmöte en gång avslöjat tankebyggnadernas ihåliga konstruktion, så vill den som gjort gudsmötet inte längre ha sitt perspektiv begränsat. Den överlägsna attityden från den som inte ännu gjort denna upptäckt kan kännas sårande. Men det är något jag får ta. Själv var jag lika förblindad före mitt gudsmöte.

Men när jag inriktade mitt hjärta på att lära känna visheten och förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind. (Pred 1:17)

Och jag vände mitt hjärta till att lära känna, utforska och söka vishet och sammanhang. Jag ville förstå att ogudaktighet är dårskap och dåraktigheten galenskap. (Pred 7:26)

Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. (1 Kor 1:18)

Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten* och för hedningarna en dårskap. (1 Kor 1:23)

En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. (1 Kor 2:14)

Att vara en "andlig människa" är inte fråga om att vara bättre, mer upplyst, det handlar om att lägga sin ofullkomlighet i Guds hand och låta Honom leda dig genom livet. Vid upptäckten av att Han är en realitet och att Hans kärlek till oss är så stor, då förändras perspektivet.