Förtrösta på mig så ska jag låta det ske.

Dagarna på Öckerö har varit underbara. Jag har mött så mycket fint och goa människor. Varför vaknar jag i dag med kramp inom mig? Seperationsångest?

I en stark frikyrkokultur kan mycket handla om den egna gruppen. Men vi är väl riktade utåt? Ja, projekt finns men är det "egna projekt"?

Jag vaknar med detta inom mig:

"Förtrösta på mig och sök min vilja. Var ivriga i att betjäna varandra och andra. Släpp vardagen och sök mitt ansikte".

Det senaste halvåret har gemensamma samlingar vuxit fram på öarna, på söndagskvällarna. Så fint. Helt i linje med det som ska ske. Ni bär välsignelsen inom er. Låt den flöda utan gränser och bli till hela nationens välsignelse.