Liknelsen om såningsmannen

I den välbekanta liknelsen om såningsmannen så hamnar sådden på olika platser som bekant. På vägen snappas såkornen snabbt upp av Satan. I den dåliga jorden får de aldrig tid att fästa. Bland tistlar och törnen så handlar det om både  negativa växter som bekymren i tillvaron och "positiva" som rikedom och vällevnad. I den goda jorden är sådden i centrum och tron får växa till en djup relation.

I en annan liknelse ställer Jesus frågan om, hur ska vi göra när fienden sår in ogräs i sådden. Svaret är, låt ogräset växa ända fram till skördedagen, då skiljs ogräs bort ifrån den äkta säden.

Dessa tankar fick jag när jag hörde min vän Stanley Sjöberg tala i Webbkyrkan om hur vi ska förhålla oss till de former av kristendom som vi känner invändningar inför, t.ex. liberalteologins förespråkare. Stanley menade att vi kunde se oss som en familj, trots olikheterna och att i en familj så känner vi ansvar även för de familjemedlemmar som  går en felaktig väg.

I mina inlägg har jag ofta återkommit till att jag inte har en kallelse till att vara domare över andra. Friad av nåd och kallad att förkunna nåden in i vår tid. Ett problem är att falsk förkunnelse hindrar människor att finna nåden.

Stanley avslutade sin undervisning med en riktigt flammande appell om behovet av omvändelse och att komma in i en levande gudsrelation. Så är det, detta är vår uppgift i vår tid, att förkunna ett fullödigt evangelium.

Så mycket energi ägnas åt debatter om vad som är rätt tro och ibland känns det som det är viktigare att ha rätt, än att människor blir frälsta.

I boken "Funnen av Gud", som jag skrev om häromdagen, berättas om en muslim som intensivt ropar till Allah om att finna sanningen. Han upplevde att han saknade något i sin gudstro. Han nöjer sig inte bara med  fredagsbönen i moskén. Han bad varje dag för att finna sanningen. Inom sig hör han till slut: "Detta är inte den sanna vägen". Så börjar en vandring som leder fram till beslutet att bli en kristen. Trots alla risker som blev till genom detta beslut.

Jag under den tid
jag höll på med
personlighetsutveckling.

Ropar vi ärligt till Gud så får vi ett svar oavsett i vilket sammanhang vi befinner oss. Under en kurs i personlighetsutveckling, under min tid borta från Gud, så formulerade jag målsättningen "att frigöra kärleken som en kraft i samhället". To release love as a power in society. (Kursen hölls på engelska). Nåväl när Gud mötte mig så sa Han enkelt: "Det är jag som är kärleken". Min strävan fick sitt svar men på en annan plats och på ett annat vis än vad jag först trodde.

Jag tror inte att jag skulle lyssnat på en korrekt undervisande kristen, om en sådan försökt påverka mig under den tid jag var borta. Men Gud förde mig rätt och som jag sagt tidigare, min mors böner beskyddade mig. BÖNENS MAKT ÄR STOR.