Gud hatar synden men älskar syndaren

Jag läste nyligen i en mediadiskussion argumentet: Kan Gud vara kärleksfull om han dömer syndare av olika slag till ett evigt straff. Självfallet valde debattören att ge exempel på synder som han egentligen inte anser vara synder.

Gud är kärleksfull. Utan Gud fanns över huvud taget inte någon kärlek eftersom Han är kärlekens källa och ursprung. Men Gud är också helig och heligheten är inte möjlig att förena med synd.

Bibeln talar tydligt om att synden måste förintas för att gemenskapen med Gud ansikte mot ansikte ska vara möjlig. Bibeln talar också om att viktigast av allt är kärleken. Allt vårt handlande får betydelse när det sker av äkta kärlek.

Vi befinner oss i påsktid nu och i tiden för att minnas Guds eget kärleksoffer. Jesu död på korset där Han tog våra synder på sig för att vi ska gå fria, ja faktiskt befriade.

Att välja att leva kvar i synden, i upproret mot Gud, är ingen befrielse. Jag förstår inte hur man kan se det som kärlekslöst att Gud vill ta bort det som hindrar oss från att vara i relation till Honom.

Om Gud var en relativ skapelse av mänskligt tänkande kan jag förstå att formuleringen av vem han är kan vara intressant. En sådan gud som endast består av en gudsbild i min och andras inre är för mig helt ointressant. Om inte Gud är en verklighet så får det vara, men är Han verkligt så är det av största betydelse för mig vem Han är. Erfarenheten i mitt liv bekräftar Bibelns undervisning om Gud.

Det är inte jag som är universums centrum, utan det är Gud som är allts centrum. Om Han är helig och denna helighet inte kan förenas med min synd, så är det av största betydelse för mig att ta emot den hjälp jag kan få för att få synden eliminerad ur mitt liv. En ständigt pågående process, att dagligen ta emot ny nåd och få hjälp av den helige Ande till att göra rätt val.

När Jesus tvättar sina lärjungars fötter, så ger Han i dialogen med Petrus bilden av den dagliga rengöringen. Mottagandet av frälsningen är den stora reningen, men det dagliga mottagandet av nåd är som att få fötterna tvättade. Att inte låta sig rengöras är inget bra alternativ.

Det finns i viss modern teologi ett resonemang att Gud är så kärleksfull att Han bortser från våra synder. Att synden inte är en verklighet. Denna undervisning är en villfarelse! Eftersom synden utan pardon skiljer oss från Gud vore det kärlekslöst av Gud att bortse från vår synd.

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som lyder sanningen kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud. (Joh 3:16-21)

När han kom till Simon Petrus, sade denne till honom: "Herre, skall du tvätta mina fötter?" Jesus svarade: "Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det." Petrus sade: "Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter." Jesus svarade: "Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig." Simon Petrus sade: "Herre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud!"Jesus svarade: "Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren. Så är också ni rena, dock inte alla." Han visste vem som skulle förråda honom. Därför sade han att de inte alla var rena. (Joh 13:6-11)