Om detta med tro

Vi kan den gamla historien om kvinnan som sa till sig själv att hon hade tro för att gå på vattnet. När hon sjönk och vattnet omslöt henne så ropade hon: "Var det inte det jag trodde".

"Har du tróa!" ropade den egensinnige värmländske helbrägdagöraren F A Boltzius, så att den tillfrågade hoppade högt av förskräckelse. (Boltzius var redskapet för många under av helande).

En bok om helande.

"De medhjälpare jag hade med mig fick jag be att gå ut, för de hade ingen tro för ett helande", sa den färgstarke engelske pingstpastorn Smith Wigglesworth när han vid ett tillfälle  bad för en dödssjuk man. "Sedan fick jag gå inför Herren ensam". Mannen blev frisk.

Vid en dialog med en släkting till Boltzius, en serieteckare som gjort en kritisk serie om Boltzius, så menade han att jag inte förstod hur Boltzius agerande påverkade andra på ett negativt sätt.

Så har vi dessutom Jesus ord: Amen säger jag er: Om någon säger till detta berg: Lyft dig och kasta dig i havet, och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske. (Mark 11:23) 


Kan jag ta mig tro, säga att jag har tro och att allt ska ske därför att jag har tro? Nej, detta är omöjligt. De finns exempel från trosrörelsens barndom där denna typ av tro exponerades, till de utsattas fördärv.

Vid ett tillfälle ringer en troende släkting till hustrun till en nittioåring dödssjuk man och säger: "Din man ska bli frisk. det upplevde vår pastor och jag under bön". Mannen dog strax efteråt. Jag tror i detta fall att släktingen och pastorn hade en upplevelse, men det handlade inte om tillfrisknande, utan om att mannen skulle bli frälst, räddad för evigheten.

Så lätt förvandlas egna ambitioner till Herrens tilltal.

Hur förhåller jag mig då till detta med tro? Kan någon reda ut begreppen?

En egentillverkad tro har inget värde. Jag sjunker direkt. Tron ges som en gåva, och växer med de erfarenheter jag får genom en nära vandring med Herren, Jag jan inte forcera min egen eller andras tro. Gör jag det blir det som en "andlig våldtäkt". Tron kan inspireras och utmanas men inte forceras.

När Smith Wigglesworth bad medhjälparna att gå ut ur rummet, så var det inte ett underkännande av deras kristna liv. Bara ett konstaterande av måttet på deras tro. Det vill säga, hur mycket gåvan hade utvecklats. Jag är inte "bättre frälst" om min tro är stor, men har denna gåva utvecklats väl, så kan jag bättre vara i tjänst.

Att det handlar om en gåva framgår av denna bibelvers:  Ty i kraft av den nåd som jag har fått säger jag till var och en bland er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör ha utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. (Rom 12:3)

Jag inser att frågetecken kvarstår, men låt det då vara så, fördjupa din relation med Jesus så växer din tro. När Herren ber dig ta ett steg i tro så gör det. Kommer det från Honom så går det bra och då växer din tro ytterligare.