Vi satt i går och talade om
erfarenheter genom livet. Jag nämnde att jag aldrig varit på några
stora kristna konferenser, med undantag av den stora konferensen på
Hovet i Stockholm år 1994. Där var jag engagerad att ansvara för
de människor från hela Sverige som av olika skäl kom för att få förbön av pastor David Yonggi Cho.
Bortsett från denna konferens så har jag aldrig längtat till konferenser. Jag vet att många reser till konferenser för att få speciella andliga upplevelser, men för mig har upplevelserna skett i mitt nära liv. Herren finns där så varför resa till annan plats för att finna Honom?
Så mindes jag mitt undantag. Av någon
anledning som jag inte nu minns upptäckte jag en konferens ”Europe
Awake” som skulle hållas i London på nittiotalet. Initiativtagare
var den anglikanske prästen Mark Stibbe, som även besökt Sverige
och Norge. Varför jag greps av en längtan att åka till denna
konferens minns jag inte. Konferensen riktade sig till människor
aktiva i en församling. Min pastor Stanley Sjöberg skrev ett fint
introduktionsbrev och så anmälde jag mig.
Tanken var att konferensen skulle hållas i en lokal i Westminster men antagligen anmälde sig inte så många som arrangörerna tänkt sig, så den flyttades till Mark Stibbes hemkyrka i S:t Andrews i Chorleywood en timmes tunnelbana från Londons centrum.
Jag minns ännu hur jag gick backen upp till denna speciella anglikanska kyrka och jag minns att jag steg in i den mest ljudliga bönesamling jag ditintills mött. Det var många talare under konferensens dagar , men det är bönesamlingen jag minns.
Tanken var att konferensen skulle hållas i en lokal i Westminster men antagligen anmälde sig inte så många som arrangörerna tänkt sig, så den flyttades till Mark Stibbes hemkyrka i S:t Andrews i Chorleywood en timmes tunnelbana från Londons centrum.
Jag minns ännu hur jag gick backen upp till denna speciella anglikanska kyrka och jag minns att jag steg in i den mest ljudliga bönesamling jag ditintills mött. Det var många talare under konferensens dagar , men det är bönesamlingen jag minns.
Speciellt minns jag en ung kvinna från
London, med asiatisk bakgrund, som i smärta och gråt ropade ut den
helige Andes förtvivlan över syndens London (eller lika gärna
Europa). Smärtan gick rakt igenom min egen kropp. Under bönen kom
jag att få en smärta i bröstet. Jag gick fram för att få förbön
för min smärta. Det var en medelålders man från värdkyrkan som
bad för mig. Han bad för min hälsa, men stoppade plötsligt upp.
Han vände sig mot mig och sa ”Den smärta du nu bär kommer du att
få bära till dess väckelse bryter ut på den ort du kommer ifrån”.
Vid gårdagens samtal med mina vänner blev det klart
för mig att detta blivit sant. Jag bär inom mig en längtan efter
väckelse som ibland når smärtans gräns. När jag då kommer nära
Herren så smärtar mitt brösts vänstra sida som om det var hjärtat
som smärtar. Jag inser nu att bönen under denna konferens fått en
påverkan på mitt fortsatta liv större än vad jag hittills
förstått.
Undrar om Mark Stibbe vet att
konferensen, trots att den fick mindre format än vad de trott på,
ändå var betydelsefull. I vilket fall i mitt liv.
Jag är fast besluten att gå den väg
Herren visar, för att väckelsen ska bryta fram. Det är allt jag
kan göra. Resten beror på Honom (och det är väl att så är
fallet).
PS Jag har varit utan Internet ett
par veckor. Spanska Telefonica är dåliga på att åtgärda fel. Men
nu är jag på gång igen. Vår pastor, som haft samma problem,
kallar uppehållet internetfasta. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar