Om förlåtelse

Jag kan fortfarande minnas den upprörda mannens ord. "Du är en idiot, du talar om saker du inte vet något om. Du vet inte vad jag varit med om. Hur många sömnlösa nätter och timmar tillsammans med psykiatriker jag har bakom mig och du ska snacka om förlåtelse".

Det jag hade gjort var att lyfta fram förlåtelsen som den enda vägen till befrielse. Uppenbarligen hade jag misslyckats i min "mission", i alla fall för tillfället.

Men fortfarande är jag säker på att förlåtelsens väg är den enda möjliga. Vi biter oss fast i de förorättelser vi varit med om - i mitt fall att vara utsatt för mobbing. Jag vet att denna upplevelse påverkat hela mitt liv, men också att risken finns att jag skyller på mobbingen för att inte lösa frågor som beror på andra orsaker.

Häromdagen skrev jag något diktliknande som en hälsning till någon med erfarenheter liknande mina.

Till den mobbade

Lutande mig mot klagomuren

ser jag med grumlad syn

barnet som mötte

muren av hånande ögon

kränkande

det jublande språnget på sommarängen

Tveksamma steg

i skymningslandet

Vem är jag

O Gud visa mig vem jag är

Den öppnade porten i muren

Den doftande trädgården

Blommor jag skapat just till dig

mitt kränkta barn

Upptäck livets innersta hemlighet

Du i mig

Jag i min Far

Han i oss

I skaparens kärleksfulla omsorg

händer allt

------------------------

Det som händer där i skaparens omsorg är bland annat att förmågan till att förlåta växer. Jag kan inte kommendera fram den, den måste växa fram.